Jag vaknar...men innan jag ens öppnat ögonen knyter det sig i magen..något är fel.. väldigt fel.

Det är som man drömt en hemsk dröm och när man äntligen vaknat så inser man att man fortfarande befinner sig i den.

Allt kommer över mig som ett hårt slag och jag är mitt i ett kaos av smärtfyllda känslor som jag ej kan kontrollera

och mina tårar börja rinna igen, trodde inte jag hade några kvar...

MISSFALL   

Tänk att man kan gråta så mycket…

Har du varit med om det…känslan av att man tror man kommer gå sönder av all smärta man känner..och att inte något någonsin kommer att bli bra igen…tyvärr har nog många upplevt den känslan i olika sammanhang,, den suger musten ur en så man nästan inte kan andas.

Efter nå´n vecka följde jag med min mamma & moster på sta´n – mellandagsrea- jag kommer så väl ihåg det,

allt gick som i slowmotion man försökte hänga med i deras samtal men var samtidigt alldeles tom och ihålig inuti, som ett skal och deras röster hördes som om de var långt långt borta.

Men dom fanns hos mig.

Sen alla välmenta kommentarer som man kunde få ifrån omgivningen. Välmenta ja, men så fel… just då.

Spelar ingen roll just då varför det hände eller vad som gått fel, för det var ju just det barnet man ville ha!  Man hade ju en relation med knodden i magen både fysiskt och känslomässigt och namnet var redan bestämt.

Alla välmenta kommentarer kunde man ta till sig av först när man började läka. Men då var det bara sårande och smärtsamt att höra.

Ibland vet man inte vad man ska säga när något hemskt har hänt.

Man behöver inte säga något,bara finnas där.

En kram säger så mycket..

Men tack för att ni brydde er.

På sjukhuset var de jättefina mot mig men svårt att prata och uttrycka sig när allt nyss hänt. Man är så bedövad av känslomässig smärta.

Fick jättefint stöd av mina närmaste men speciellt av en väninna som också hade haft ett missfall några år innan.

Det betydde mycket!! Hon visste ju precis vad jag gick igenom.  

Jag hade som tur var en underbar tjej på 5 år som förgyllde min vardag. Hon hade ju också väntat på en bebis, ett syskon.

Redan som 4-åring ville Fina (Josefin) ha ett syskon,

om man frågade henne vad hon önskade sig så svarade hon

-En cykel, en dator och ett syskon. ( Hon fick en cykel.)

 Hehe.. då blev det ibland en del förklaringar för de som ringde hem,  då hon rakt på sak berättade att hon skulle få syskon,

-tvillingar skulle det bli sa hon,en flicka och en pojke.  

Vad ger vi för deras härliga fantasi..  ..dessa underbara ungar!  Vad hade man gjort utan dom..

1 år senare var jag äntligen gravid igen, underbar lyckokänsla men samtidigt orolig för vad som skulle kunna hända igen.

Men allt gick bra!  

Blev en underbar tjej till!  Och Josefin blev en mycket stolt storasyster till Yasemin.   

Fram till idag flera år senare har jag mött andra som gått igenom samma sak och man har själv kunnat vara ett stöd för dem och dem för andra.

Till alla ni fina som går igenom detta nu vill jag säga att även om det inte känns så just nu, så blir det faktiskt bättre!

Alla är vi unika och vi måste vara rädda om varandra!

KRAM!

Petra :)

 

Carina!

11 juli 2011 00:15

Så himla fint skrivet !!
Har själv gått igenom ett MA 15 dec 09 va i vecka 8+1 och det var ett slag i hjärtat det var ett barn vi aldrig fick shit vilken minne tror den aldrig kommer att försvinna ! har aldrig innan fått MF eller så så denna var ju hämsk att den var i magen sen vecka 4 som den redan hade dött men när ett + på stickan i vecka 6 kom var jag så GLAD hade fått BF datum inskriven till 4 aug 2010 och njöt av varje stund men dom en dröm som var en hämsk dröm som inte tog slut så var det en smärta jag har än idag svårt att beskriva man blödde och blödde och man åkte in och man grät ut all smärta man hande innuti sin själ det var något jag hade förlorat ett barn jag älskade ett barn vi hade skappat tillsammans !! men tyvärr fick vi inte behålla.

Men efter regn kommer sol nu har vi en son på 7 månader han föddes 8:e december 2010

http://mamma84.bloggagratis.se

Petra

11 juli 2011 01:14

Tack!!

Ja MA är verkligen något som man hoppas att ingen fick uppleva.
Håller med dig,alla blödningar man fick och att kroppen fortfarande "uppför sig" som gravid fast det inte är så längre,gör inte saken bättre.
Fruktansvärt när det händer..

Glad att ni nu fått en son,underbart! :)
Såren läks snabbare då,så var det för mig iaf. Men minnet bär man alltid med sig.

Ha det så gott & tack för du delade med dig av din erfarenhet.

Petra :)

 

Kickan

11 juli 2011 20:34

Usch då, är så rädd för att få mf :/
är i v.12 nu och fick se hjärtat slå för första gången i v7 när jag var inlagd på sjukhuset pga vätskebrist (kunde inte behålla någon mat eller dryck i 4dagar).
Det är våran första bebisen så jag hoppas verkligen att de går bra :)

http://skanelivet.bloggplatsen.se

Petra

11 juli 2011 21:10

Heej!

Åh va underbart med en bebis :)
Det kommer att gå bra ska du se!!

Tryggt att få se hjärtslagen i v.7 och att du är i v.12 nu, det är mycket bra tecken! :)

Skönt att du mår bättre nu!
Lycka till och hör gärna av dig om du vill.

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  http://mama.nu/artiklar/nya-trenden-foda-med-Doula-vi-blir-ett-superteam/ ...

Nu är den äntligen här! Du kan amma här! - Dokumentären, som hade världspremiär igår på Amningshjälpens Riksträff som hölls i Göteborg 20/3-22/3 2015 ...